Att inse sitt eget värde (fotografI)

(Att skriva detta inlägg på ett ödmjukt sätt är väldigt svårt, men jag understryker att jag älskar att jobba. Men jag måste våga stå upp för mig själv och kompetens.)

En ofta förekommande fråga jag får är "du som kan fota, kan inte du ta några bilder?
- Svar: Nej, tyvärr.
Jag har blivit väldigt mån om att skilja på privatliv och jobb. Bara för att jag är ung tänker jag inte jobba gratis. Sluta utnyttja oss unga oavsett vilket yrke vi har. Jag började som stillbildsfotograf när jag var 13-år. Med andra ord har jag frilansat i 5-år. I början var jag som alla andra - nybörjare. Men med tiden samlade jag på mig erfarenhet, gjorde misstag och kämpade mig framåt. Idag är jag varken nybörjare eller proffs, men jag har erfarenhet, kunskap och vet vad jag sysslar med. Trots att jag är ung. Men jag blir så ledsen när jag gång på gång blir åldersdiskriminerad. Betala för min kompetens istället för att prissätta mig efter ålder. Frilansfotograf är min yrkestitel. I detta ingår redigering, kundmöten, foto etc. Precis som för alla andra fotografer. Jag ska dock vara helt ärlig och säga att prutning gör mig väldigt trött. För pengarna vi jobbar in ska räcka till ett drägligt liv. I mitt fall har jag foto som extrajobb. Att ha ett extrajobb i tonåren är bra för att man får lära sig stå på egna ben,  hålla i pengar och framförallt lära sig lägga dom på rätt saker. Särskilt för mig som bor ensam i Stockholm.Jag är verkligen inte pengakåt på något vis, jag har jobbat väldigt mycket gratis i mina dar för erfarenhetens skull. Idag behärskar jag området. Men jag har tyvärr inte tid/råd att lägga min tid till att fotografera åt människor för väldigt små summor eller helt gratis. Tyvärr. Dygnet har 24 timmar, på det vill jag hinna sova för att få energi, umgås med vänner, plugga. Jag måste prioritera min tid rätt. 

Fotografering är verkligen superkul, men eftersom tid=pengar. Jag är ledsen om jag nekar din förfrågan om att fota för småsummor eller helt gratis. Men jag är inte en sämre vän för det. Blir du sur anser jag i alla fall att det känns som man blir utnyttjad. För vem vill bli utnyttjad?
Jag vill inte låta ego - men jag får ofta höra att jag måste sluta vara för snäll, att jag måste inse mitt egna värde. Det gör jag nu. Jag, Olivia utan självförtroende. Med detta inlägg känns det som jag tar ett kliv framåt, bygger upp mitt annars väldigt dåliga självförtroende och säger rakt ut att jag står upp för mig själv. (Ang inlägget om att strategi är vägen till målet). 
Men jag är samtidigt väldigt glad över att jag började fota en gång i tiden, för oj vad många dörrar som öppnats. Jag skulle aldrig upptäckte mediebranschen om det inte var för fotografi. Men fotografi är helt perfekt att kunna kombinera nya utmaningar med, som frilansjournalist (hela meritlistan finner du här). För just nu känner jag att jag vill lägga tid på att utvecklas inom nya områden, exempelvis kombinera foto med sociala medier-ansvarig. 

För ska jag slita på min utrustning, delge min 5-åriga fotokompetens så bör jag få själslig lön. 
Frilansfotografi är mitt extraknäck, precis som så många andra tonåringar extraknäcker i butik, sitta barnvakt etc. Som vilket jobb som helst. För tänk om du ex. skulle jobba som tandläkare och jag skulle sagt till dig på din lediga torsdag "Du som är så bra på att laga tänder  - Kan inte du laga min tand på torsdag? Det är ju bara en liten tand! Fattar ni poängen? Jag tänker inte jobba på min lediga fritid och det tänker förmodligen inte du heller. 

Alla yrkesgrupper måste ha ett liv utanför jobb - Annars kör vi huvudet rakt in i väggen. Att skilja på privatliv och arbetsliv blir allt viktigare för mig, annars bryter min kropp ihop. Jag kan inte jobba dygnet runt. Ingen kan det. 

Respektera att fotograf är ett yrke som man tjänar pengar på, likväl som jag respekterar dig för att du som tandläkare inte väljer att laga min tand gratis. Ur ett annat perspektiv - För inte går du in på Ica och lägger upp 8 chokladkakor och säger till kassörskan: jag har bara råd med 4 av dom, men det fungerar ändå va?

Ibland är jag också på botten

Sanningen.
Jag vill inte att min blogg ska vara full av ihopraffsade inlägg. Därav den låga aktiviteten. Jag badar i läxor, skoluppsatser och en hel del måsten som jag måste sätta i prio1. Även lite energi-häng med kompisar fre-sön. Så bloggen får ligga lite åt sidan några dagar, men jag lovar er - har såååå många idéer på kommande inlägg som jag vill sätta mig i lugn & ro och skriva ner. Då jag föredrar kvalité framför kvantitet. Förhoppningsvis kommer ni gilla det, så glöm inte nästkommande inlägg genom att följa mig här på bloglovin
 
En annan sak som jag dragit mig för att erkänna är att jag på allvar lider av en enorm och orimlig trötthet. Men jag har bestämt mig för att nu jäklar är jag trött på att vara trött. Jag SKA bli av med tröttheten kvickt! Var så säker. Vill ju vara mitt gamla glada peppiga jag. För 2016 ska för mig bli klyschigt nog, mitt år! 
 
Har jag bestämt mig så har jag bestämt mig, nu SKA jag ha mitt liv tillbaka. Leva upp till mina vänners komplimanger om att man blir glad av mig. SKA. Men jag vet att det kommer ta tid att komma upp på fötter helt och hållet. Det ska få ta tid. Men det viktigast av allt är att se en utveckling, från trött till en jävla pepp-människa.
 
För att bli av med denna trötthet har jag sett till och bli stammis på vårdcentralen. På fredag tar jag nog åtminstone 10 provet för iår. Ångesten inför detta är total. För de som känner mig vet nog hur jäkla spruträdd jag är och hur illamående jag blir av att ens tänka på sprutor och blod. *Ryser* Men det är värt det. Bara jag får tillbaka all den energin jag en gång hade så hade jag inte tänkt att rädda världen, men sprida pepp och glädje. För sånt får mig att må bra. 
 
Som jag sa i inlägget om att man kan uppfylla sina drömmar bara man ger sig fan på det: "För att nå toppen måste man ibland nå botten".  

Hoppas ni har förståelse för varför bloggen blir lidande just nu, men på fredag vankas jul-lov och förhoppnigsvis lite tid över för skrivning av förhoppningsvis peppande blogginlägg!
 

17 år, egen lägenhet, jobbat inom mediebranschen som 13åring = Sant

Rasism, kön, sexuell läggning är några punkter som folk diskrimineras för. Men vi talar sällan om ålder. En punkt som varit jobbigare för mig de senaste 4 åren. Ingen vill bli diskriminerad eller särbehandlad. Ingen.
 
Men det är en fråga som jag dragit mig för att berätta om. Åldersdiskriminering som jag beskrev i en debattartikel här hos Nyheter24 där jag blivit kallad "Folk i ung ålder är bara soffpotatisar och oansvariga."Jag vill inte skryta, jag bara berättar sanningen. Men jag började jobba/praktisera med stillbildsfoto (portfolio) som 13 åring, frilansjournalistik som 15 åring och sedan dess testat ex. sociala medier-redaktör, tv-produktion och röstskådespeleri medmera (CV finnes här). Men sanningen är den att jag är varken 12, 15, 20, 25 eller 30 år som folk gissar på. Jag kommer förevigt se ut som 10, men jag är egentligen 17 år.
 
Anledningen till att jag dröjt för att berätta min ålder är rädslan för åldersdiskriminering. Jag hade tänkt vänta tills jag fyllt 18. Men nu får ni som kritiserat mig för att jag inte "tagit tillvara på min barndom" er vilja igenom, nu ska här bloggas om mitt sista halvår som omyndig, karriär, tonårslivet och allt därimellan.(för jag är faktiskt tonåring när jag inte jobbar också)
 
Jag måste understryka att jag har inte tagit mig in via någon jag känner. Utan detta har jag gjort på egen hand, för att jag har haft en sån jävlaranamma och alltid gått min egen väg genom att ha siktet inställt, vill jag bli något så ska jag banne mig bli det. (Kan blogga mer om detta sen). Jag har sett till att jag har fått visa vad jag går för. Med en hel del motgångar, som åldersdiskriminering. 
 
"<- Reportage om mig själv från 2011 när jag satsade helhjärtat på fotograferingen som 13 åring
-> Första reportagebilden för Ljusnan 2013. 
Jag har inte heller strävat efter att bli känd, som så många ungdomar strävar efter. För jag jobbar just nu på att förenkla och bygga upp mitt liv. Jag vill släppa in de människor i mit liv som vill umgås för att de gillar mig som människa, inte för ett kändisskap. Jag skulle aldrig tillåta mig själv att umgås med någon bara för dennes yrke kan göra mig känd eller ta mig in i branschen. Jag vill behandla andra som jag vill att de ska behandla mig. Klickar vi så välkommen in, är du bara ute efter att utnyttja så tack och hej. 
 
Jag jobbar inte heller för pengar. Jag vill inte bada i champagne och dyra märkesväskor. Jag vill jobba för att utvecklas inom olika yrkesroller, få vara kreativ och visa vad jag går för. Det har jag också gjort, avsatt helger, lov och lediga stunder för att jobba för nästan inga pengar alls eller inget alls. Dock så måste jag i takt med att jag utvecklas inom yrket se till så jag tjänar helt okej lön, för att inte förlora mitt eget värde i mitt arbete. Mina föräldrar har de senaste 4 åren låtit mig betala det mesta själv, dels för att jag ska lära mig om att inte låta pengarna rinna genom fingrarna, men också för att en vacker dag ska vi alla ungdomar försörja oss själva, varför inte börja lära oss i tid? FÖr en dag betalar varken mamma eller pappa. Skulle jag varit pengakåt skulle jag nog gett mig fan på att bli advokat, som så många ungdomar vill för att de vet att man kan tjäna storkovan. 
 
Men om vi ska komma till kritan "Du kan inte säga som så många ungdomar, att du vill jobba med media". Nej, det är sant. De allra flesta vill väl jobba med media idag för de tror att det är pengar, lyx och glamour. Men jag har slitit arslet av mig stundtals, ätit på papptallrikar backstage 10 fredagar i rad på Idol som publikvärd (gratis). Det jag vill bli just nu: (se svar under bild)

Mitt första egna frilansreportage för Ljusnan (som också hamnade i flera tidningar)
 
Jag vill testa på det mesta för att veta vart jag vill lägga krutet, nu vill jag testa på "studiomansyrket", röstskådespeleri och fortsätta som reporter, journalistik inom TV&Radio. Inte som programledare, för jag skulle inte vara snygg nog för rutan. Men som reporter. Jag hade inte tänkt att förändra världen. Men jag har alltid varit Nicke nyfiken bland vänner privat. Vissa har tyckt att det är jobbigt. Men när jag har kunnat gömma mig bakom en yrkesroll som frilansreporter har jag inte behövt ursäkta mig för min nyfikenhet, för då har en del av jobbet inneburit att just vara nyfiken och ställa frågor. Att jag dessutom fått höra flertalet gånger "Du är superduktig och man känner sig så bekväm". Sånt har fått mig att vilja satsa lite mer. Målet just nu är att försöka mig på ett fast sommarjobb inom mediebranschen i sommar. Fast att jag kanske saknar viss erfarenhet, men jag har jävlaranammat och sinnet öppet för att lära mig. Man måste ju börja någonstans!
 
Mitt allra senaste test av drömjobb för Sveriges Radio.
 
 
Men för er som följt mig tidigare, diskriminerar du mig för att jag är 17 och inte 27 så kan jag tyvärr inte göra något åt min ålder. För er som fortfarande tycker jag är en soffpotatis, jag skulle kunna spenderat mina lov hemma i soffan, men jag har föredragit att jobba/praktisera, för att utvecklas och fylla på CVt som rustar min kommande framtid. Jag är inte så omogen och ansvarstagande bara för att jag är 17. Jag har mycket kvar att lära och utvecklas inom, men gör det med glädje.
 
För på fredag vrider jag, lilla hälsingetösen på 17,5 bast (som flyttade till Sthlm som 16 åring för gymnasiestudier i Media) om nyckeln till min egna första lägenhet i södra Stockholm. 
 
Ps. Om du mot alla förmodan skulle totaldissa och avfölja mig, tack för att du läste. Men ja, enligt min åsikt borde folk få uppfylla sina drömmar oavsett ålder..