Misshandel = Shit happens (????)

Tänk dig att du får sparkar, slag upprepande gånger mot ditt huvud, tänk dig att vara fasthållen mot en madrass samtidigt som någon drar och sliter i ditt hår, tänk dig att du får flera sparkar och slag mot både rygg och nacke.
 
Jag trodde jag var i en mardröm. Men detta skedde runt 03:00 på söndagsmorgon i helgen. Mot mig. Jag har aldrig känt mig så ensam, utsatt och maktlös. Jag är dessutom svag och i detta skede kan jag nog inte beskriva smärtan. 
 
Detta hände på en hemmafest. Jag hade druckit extremt lite den kvällen pga trötthet. Valde att gå och lägga mig på källarplanet på en madrass för att försöka vila lite. På övervåningen hörs bråk, skrik och allmän ilska från en tjejen som totalt spårat ur mot de övriga på festen. Sen kommer tjejen ner till mig. Jag tappar tålamodet och säger till henne att det är sjukt respektlöst att inte lämna festen när värden ber dem/henne då värden ska upp tidigt på morgonen. 
 
Hon skriker på mig. Sen rusar hon mot mig. Ger mig en käftsmäll och håller sedan ner mitt huvud i madrassen. Drar mig i håret samtidigt som hon slår och sparkar rakt i huvudet, rygg och nacke. Detta sker vid två tillfällen.
 
Jag har inte en tanke på att ta för och efternamn då utan det enda jag kan tänka på är smärtan. Illamående och ont överallt. Jag kan fortfarande höra mina egna skrik. Mina upprepande aj. Men sen minns jag inte riktigt vad som händer. Jag svimmar kanske av en kort stund. Jag minns inte. Där är det svart. 
 
Jag ringer 1177 i panik för att fråga vad jag ska göra. Där och då fanns inte en tanke på att ringa polisen för att hinna få fast tjejen. Men de ber mig ringa ambulans. Jag väntar ett tag för att se om det kommer gå över. Men mina hjärnceller var nog inte helt med då. 1,5 timme senare larmas ambulans och polis till platsen. Förhör hålls och blir sedan hemkörd av polis. 
 
Såhär i efterhand är alla tankar oerhört splittrade. Killarna på festen vägrar hjälpa till att hitta namnet på personen som gjorde det. En av killarna tycker man kan skylla på alkohol och att "shit happens" Vilket jag är rätt förbannad över. Av förklarliga skäl. Samtidigt som jag spenderade 6 timmar på akuten i måndags pga gör ont när jag pratar, skrattar etc samt ont i rygg och nacke. Där konstateras det att det förmodligen är en reva i revbenet som ska läkas av sig själv. Happ. Kul. Men all denna psykiska påverkan, trauma, ångest och depp. Den känslan kommer aldrig någonsin lämna mig. Aldrig. Aldrig. Aldrig.
 
Jag kommer vara traumatiserad för livet. Jag kan fortfarande känna smärtan, slagen och paniken. Jag kommer aldrig mer tro gott om alla människor. Jag kommer vara skadad för livet.
 
Att man ofta får höra om folk som blir/blivit misshandlade titt som tätt var innan detta hände något jag tänkte "fyfan, vad hemskt". Nu när jag blivit det själv är det som att leva i en bubbla. Av ångest, smärta och trauma. 
 
Att detta är vardagsmat för folk gör mig förbannad. Ni som misshandlar - ni förstör liv. Psyken och orsakar ett jävla helvete.
 
I Sverige anmäldes 85100 misshandelsbrott år 2015. Men jag vet att mörkertalet är för stort. Det borde vara 0. Jag tänker inte skämmas för att jag blivit utsatt. Det är den som gjort detta som skall skämmas.
 
Min största rädsla just nu är att polisen inte kommer hitta den som misshandlade och att de kommer lägga ner förundersökningen. Jag vill ha rättvisa för detta. Har hon gjort detta så ska hon straffas. För jag tror knappast jag är den enda som är utsatt av henne.  
VÅGA ANMÄL!
 
 
 

The last time

Den där återföreningen med bloggen gick ju som en dans som ni såg.... eller inte. Som alla andra gånger när jag ska försöka återuppta bloggandet igen. Men vad gör väl det om hundra år?
 
Den senaste tiden har jag ... eh när bloggade jag senast? ... I MAJ!?! Herregud. Så well - vad har hänt i livet sen dess? Jag har jobbat på ICA och sagt upp mig, tinderdejtat så in i helvete (det har ju mestadels gått och helvete så känner du dig intresserad så maila in en ansökan, varsågoda), festat för mycket, jobbat med Sommarkrysset och Gladiatorerna & Andys Lekland, flyttat 3 gånger (eller om det var fyra?), kärat ner mig i GANT-tröjor, börjat skolan, varit på begravning :(, fyllt 18.
 
Egentligen inget märkvärdigt. Tyvärr. Tackat nej till en hel del jobb har jag konstigt nog också gjort. Men framöver kommer jag faktiskt testa på en heeeelt ny grej med enormt mycket skräckblandad förtjusning. Jisses. Håll er uppdaterad!
 
 
 
 

Snart tillbaka.

Hej. Jag är snart tillbaka här igen. Jag saknar skrivandet. Bloggandet.
 
Häng med.